hundsnackPosted by Agneta Sun, August 29, 2010 22:24:42I måndags gjorde jag det lämplighetstest som krävs för att utbilda Keira till servicehund. Keira klarade tyvärr inte testet. Hon visade en kraftig reaktion i närvaro av annan hund. Jag blev otroligt besviken, men samtidigt är jag otroligt glad för testet. Signalhundsförbundets ledare tog sig tid att förklara bedömningen av Keira och gav otroligt intressanta träningsråd som passar mig perfekt.
Jag behöver, och vill mest av allt, förändra Keiras känsla i kroppen när hon ser en annan hund. Jag vill att hon skall kunna agera utan att hota eller skrämma andra hundar eller människor även i de fall då jag inte har full kontroll, till exempel om jag är väldigt låg eller hög i mitt blodsocker. Om hon skall bli servicehund måste hon kunna det. För att känna mig trygg med att hon alltid agerar på ett lugnt och tryggt sätt jobbar jag nu med att förändra känslan i alla hundmöten. Jag har alltid jobbat med godis som belöning och avledning i hundmöten, men nu använder jag maten inte till att i första hand belöna eller avleda, utan till att förändra hennes fysiska reaktioner i hundmöten. Om jag har förstått det rätt är det så att i stressade, skrämmande eller hotfulla situationer strömmar blod till hjärnan för att individen skall bli alert och snabb i sina reaktioner. Individen blir spänd och på sin vakt. Det här vill jag ha bort helt hos Keira så vad jag gör nu är att mata i henne så mycket godis jag bara kan så fort hon ser en hund (jag berömmer henne hela tiden när hon äter). Det skall vara mycket mat! Sen i måndags har det hänt att hon försöker vända bort huvudet för att hon inte får i sig köttbullarna, korven, mjukosten, kycklingen tillräckligt snabbt, men då fortsätter jag bara att mata på. Det jag vill åstadkomma med all mat är en fysisk reaktion på maten. Med mat i magen måste blod strömma dit för att ta hand om den och det är här förändringen av hennes reaktion på hundar börjar. Blod måste alltså strömma från huvudet till magen för att smälta maten. Blodet i magen som smälter maten ger i en förlängning en lugn känsla i kroppen. Till slut, förhoppningsvis, har den fysiska reaktionen på hundstimuli förändrats från att blod strömmar till huvudet och Keira blir stel, till att blod strömmar till magen och Keira forsätter vara lugn och nu med en förväntan på mat i magen. Så medan Keira nu tvingas frossa i mjukost, kyckling, blodpudding och korv på promenaderna så lever jag på knäckebröd och vatten för att ha råd med behandlingen tillräckligt länge för att få resultat :-)
hundsnackPosted by Jessica Sun, August 29, 2010 09:25:27Varje dag tränar vi på att gå i koppel och att Henry skall gå lös vid min sida, för att han så småningom skall kunna göra det i alla situationer. Träningen har gått långsamt framåt och jag har varit måttligt irriterad och uppgiven många dagar. Helst under slyngeltiden då utvecklingen snarare gått bakåt än framåt. När Malin och Sara var här på besök så diskuterade vi mitt problem/projekt en del och de studerade mitt agerande. Det tyckte att jag skulle öka på belöningarna och ha godare/bättre belöningar med mig på promenaden. Sagt och gjort. Senaste inköpet är skinkost på tub som är väldigt bra att ha i fickan utan att det kletar. Rekommenderas även vid hundmöten. Utöver tuben så har även bollen konsekvent under veckan varit med i fickan under våra dagliga promenader då jag promenerar planlöst och långsamt.
Promenaderna har varit riktigt tråkiga ett bra tag har jag insett när jag rannsakat mig själv. Fokus har därför den gångna veckan inte bara varit att belöna bättre utan att erbjuda fler aktiviteter under promenaden. Det kan vara att hoppa upp på bänkar och stenar springa runt saker, gå in i fotposition få kommandot ”sitt” ”ligg” eller ”stå” när han som minst anar det, mm. Det är egentligen så självklart att det är så man bör agera på promenaderna när man läser om det och att det är så man får en följsam hund. Men jag själv tycker inte att det är så självklart att varje promenad ha kreativiteten och drivet att erbjuda roliga saker och att hela tiden fokusera på belöningar. Jag måste tydligen rannsaka mig själv och sätta upp veckomål för att konsekvent kunna träna på det sätt jag vill då jag ibland har tendenser att blir lat.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att utan undantag vara den roligaste tänkbara på varje promenad hela den kommande veckan också för att se vilka resultat det ger. Verkar vara det bästa att ta en vecka i taget.
hundsnackPosted by Jessica Tue, August 24, 2010 21:30:56Hösten är här med besked. Min favoritårstid är kanske inte alltid min favorit vädermässigt. Det har regnat hela dagen och det är kallt så det biter i kinderna när vinden tar i. Det är lätt att bli lat dagar som denna och stanna inne istället för att ta ett välbehövligt träningspass med hundarna ute. Så vad passar sig då inte bättre än ett pass specialsök som av mina hundar är extremt uppskattat. I går blev det ett pass också och Henry var totalförvirrad och överlycklig på samma gång. Det var så tydligt att han är gjord för att leta efter ett ämne, eller i alla fall att arbeta med nosen. Han blev upp i det blå överlycklig när jag tog fram burkarna med kanel och jättefrustrerad när han inte förstod vad jag menade, var igår inte snabb nog med klicket och tänjde lite väl mycket på tiden. Måste tänka på att ta bort alla tänkbara signaler som jag kan ge vid burkarna för han läser mitt kroppsspråk som en öppen bok men samtidigt måste jag öka min tydlighet för vad jag vill att han skall göra.
Idag gick det mycket bättre. Han var mycket mer samlad och koncentrerad. Han trycker nosen mot varje burk och fryser med nosen där samtidigt som han drar ett djupt andetag så att det viner i burken. Nu skall han bara förstå att han bara får klick och godis vid de burkar som innehåller kanel också. Hur ofta jag tränar hundarna på specialsökbanan går i perioder. Trodde att jag skulle göra det mycket i vintras men jag har inte gjort det på ett år insåg jag då jag igår packade upp banan. Förstår inte varför det blir så sällan. Det är ju så kul och så extremt bra träning.
Ett utepass blev det trots regnet med Henry. Jag tog med hans älskade tennisbollar och tränade dirigeringar och avlämnanden. Det var ett tag sedan vi tränade detta och han behövde nog den vilan från avlämningsträningen. I dag var han 100% ig med att komma in till mig med bollen i full sula. Så kul! Vi är på rätt väg!
Nästan hemma gjorde grannhunden i långlinan ett utfall mot honom 3 meter ifrån oss. Vad hände? Lugnt och fint skvallrade han. Seger!!
hundsnackPosted by Ingela Hammar Sat, August 21, 2010 18:39:36Matte skulle simmträna mig hade hon tänkt. Hon gjorde ett pedagogiskt upplägg som började med en lång promenad. Vi kom till havet och där kastade hon i en dummy som jag skulle hämta och till och med lämna i hennes hand. Hon kastade i den där dummyn och sade apport till mig. Jag hoppade i vattnet. Det var rätt gött och bada. Jag fattar inte varför hon kastade så himla långt men jag hämtade dummyn och när jag lämnade den till henne så landade hon i vattnet med vandringskängor,långbyxor alltså hon var fullt påklädd. Hon bara skrattade, förstår inte varför. Människor är bra konstiga.
Berget var helt blött och såphalt så hon kunde inte komma upp. Jag lotsade henne så hon kom upp till slut. Hon hade bestämt att jag skulle simma över en vik och hämta samma dummy en gång till. Förstår inte nyttan med det. I alla fall bestämde jag mig för att göra som hon sagt. Det var riktigt läskigt. Först ångrade jag mig. Matte var helt tyst så jag tog mig själv i halsskinnet och simmade över viken och hämtade den där grejen. Då gick min matte ut i vattnet med alla kläderna på en gång till bara för att jag ska låta bli och skaka mig innan hon har fått dummysen i handen.
Ja så kan ett träningspass se ut med min matte man går aldrig säker men vi har kul.
hundsnackPosted by Jessica Sat, August 21, 2010 13:56:42Läste just mitt senaste inlägg och får en negativ känsla i kroppen av min egen text. Det låter som vi har stora problem och att vi har en jobbig vardag. Riktigt så är det inte. Sedan jag skrev inlägget har vi tränat på hundmöten och då har jag varit själv med Henry och laddat med köttbullar. Det är jobbigt för han vid möten och han blir som en spänd fjäder när han ser en hund han inte känner, men med köttbullarna så lugnar han sig och släpper blicken från hunden, så han är inte jättesvår att avleda. Vi har en bit kvar till målet men eftersom vi har en bra grund och då jag upptäckt problemet i ett tidigt skede så tror jag det snart går över.
Åldern har nog en viss inverkan på detta också. Henry är nu 1,5 år och jag märker att han har svårt att höra och fokusera i vissa situationer. Han gör saker som han inte får och han testar mig konstant. Han är en riktig slyngel helt enkelt. Om jag bara är konsekvent så tänker jag att detta trotsande går över bara han får landa lite i sig själv. Vissa dagar är värre än andra men det är också tur att han vissa dagar är som en ängel och precis så lydig och följsam som jag vill att han alltid skall vara. De dagarna får jag ändå ett kvitto på att detta så småningom kommer bli toppenbra.
Gjorde idag en lite utvärdering och läste de målen jag har med hundarna för 2010. I mina mål för Henry har jag mest satt upp mål som vi inte kommer klara, inser jag redan nu. Nu i höst skulle vi jaga och det kommer vi inte kunna göra. Han är långt ifrån stadig och stoppsignal och inkallningssignal är inte befästa. Vi skulle i år även tävla lk1 (lydnadsklass 1) och det kanske vi skulle klara, men kommer inte att göra då vi inte tränat på att tävla tillräckligt. Målet blir i stället att klara lk1 och lk2 i vår, har bestämt att båda klasserna skall vara klara samtidigt så vi kan ta 2an direkt efter 1an. Förutom alla träningsbara delar som har med tävling att göra, och då menar jag t.ex. kommendering, inkallning på plan, uthållighet, störningar som uppstår på tävling, så har vi tandvisning, linförighet och fritt följ, rutan, inkallning med ställande och lite på ställande under gång kvar att träna på. Vi är allt på god väg men har en hel del kvar att pyssla med.
För tillfället spenderar vi mycket av den lediga tiden ute på fjället. Hösten här uppe i norr är enligt mig den bästa tiden med allt vad naturen bjuder på. Igår hade vi fredagsmys vid öppen eld på fjället där vi fyllde vinterförråden med hjortron. Taggsvamp har tillsammans med öring det senaste mättat min mage och nästa helg kommer blåbären vara perfekta för att plockas och frysas in. Det blir i nuläget mer berikning för hundarna än träning för tävling. Rejält med fysiskträning får de också som de ränner runt i skogar och på myrar.
Idag ligger de som två utslagna snarkande sälar och eftersom Henry måste få sova ordentligt för att fungera så vill jag inte väcka dem för lydnadsträning. Jag får hålla mig en stund till.
hundsnackPosted by Jessica Mon, August 16, 2010 10:12:23Ständigt ställs vi hundägare inför nya utmaningar, om inte i vardagen så gör vi det i träningen. Det är väl lite det som är det roliga? Eller, i alla fall när vi får slå våra kloka huvuden ihop för att komma till rätta med ett moment. I vardagen är det väl kanske inte lika roligt… Där vill man att det bara skall ”flyta på”, att hunden bara blir en del av en smärtfri vardag.
Vi har fått ett problem och det med Henry. Ett problem som jag aldrig trodde skulle uppstå men som nu är ett faktum och det gäller hundmöten.
Det är svårt att säga när det började men ett tillfälle av många som har påverkat är den gången jag skrev ett inlägg som jag kallar ”problem med hundägarmöten”. Oavsett vart jag varit eller bott så har det kommit fram lösa hundar vid allt för många tillfällen. Över lag så har folk sina hundar lösa utan att ha någon som helst koll eller inkallningssignal. Oftast hörs någon ropa på avstånd –Den är jätte snäll! Men vad spelar det för någon roll, min hund är inte snäll mot sådana som din…
Filha är boven till att detta problem har uppstått med Henry. Hon hatar lösa hundar som springer fram (om det inte är valpar, för dom älskar hon) och hon kan ibland mot vissa individer även göra utfall om jag inte är med. Vid möten på en gångstig så morrar hon ofta och detta har gjort att henry nu vid synen av en annan hund får ett nervöst sammanbrott.
Det var först i veckan jag upptäckte att vi verkligen har fått något nytt jobbigt att bita i.
Henry har aldrig tidigare brytt sig om andra hundar. Han har fått så mycket träning med andra hundar att han aldrig har tittat åt någon annan hund. Egentligen vill han inte ha med dem att göra, han vill ibland leka men vill hellre springa och nosa. Men när Filha reagerar som hon gör så blir han stressad och nu associerar han andra hundar med stress och det kan vara hundar som är på riktigt långt avstånd upptäckte jag igår när en lös husky stod på en bergsknalle och stirrade på oss när vi gick på fjället (sån tur var så han matten ta hunden innan den sprang fram).
Detta måste jag ta itu med omgående. Så nu blir det endast en hund åt gången promenader egen, precis som jag gjorde fram tills Henry var ett år. Jag måste nu ändra hans associationer. Jag måste vid varje promenad ta med mig en påse köttbullar och få han att tänka ”köttbulle” när han ser en hund. Skvallerträning helt enkelt.
Önska mig lycka till för detta är ett beteende som absolut inte får bli permanent.
hundsnackPosted by Jessica Sat, August 14, 2010 10:56:05Här kommer några bilder från att Malin o Sara var hemma hos mig i Duved på besök. Alla är från sista dagen då jag insett att jag inte var så flitig med kameran. Sedan så har ju Doris redan lagt ut några av mina bilder här tidigare.
Här skiljs vi åt i Vålådalen då Malin, Freja och kompisen Maria ger sig ut på långvandring över till Gåsen, Helags och Sylarna, för att ta tåget hem från Enafors.
Jag och Sara passade på att ta en kortare vandring till Blanktjärn för att äta pannkakor.
The pack...
hundsnackPosted by Jessica Sat, August 14, 2010 10:22:50
Momenten i lydnaden börjar så smått att se ut så som det bör vid en lydnadstävling. Jag sätter nu vid flera tillfällen ihop fler och fler delar i varje moment och jag har det närmaste även fokuserat på att kedja hela klara moment med varandra. Henry har idag gjort sin längsta kedja. Jättekul! Det blev: Fot tre steg sedan ett ställande. Jag lämnade honom ca 3 meter och gjorde en inkallning. Sedan blev det fot ca 3 meter och sedan massa lek och belöningar. Jag såg att han blev lite förvånad då han inte fick ett avbrott med belöning efter inkallningen men han älskar att jobba så snart kommer han vara med på hur ett lydnadsprogram fungerar. Känner att det är lagom i tiden att jobba med uthållighet nu. Detaljerna får sig alltid en törn när uthållighet är i fokus så när vi jobbat med det ett tag så får det bli större fokus på detaljerna återigen och sedan lär det vara dags för tävlingspremiär. Börjar nu längta tills vi kommer ut på tävlingsplan, då får jag svart på vitt vad vi behöver träna mer på. Det bästa med att tävla är att det är så otroligt träningsmotiverande. 
